Små, små lögner
Jag har väldigt svårt för lögner. Jag hatar lögner. Jag hatar ännu mer att bli anklagad/misstänkt för att ljuga när jag inte gör det.
Jag vet att det ibland kan vara befogat med en liten vit lögn. Jag vet det, men jag kan inte komma på något tillfälle just nu. Personligen så försöker jag alltid, alltid, alltid att hålla mig till sanningen!
Oj, här sitter jag och skriver och tänker inte på klockan! Jag börjar jobba om 25 minuter och måste i allra högsta grad göra mig i ordning.
Kram, Sofia
Ja jag håller med om det där med små lögner.. usch ja..
Håller med dig i sak - ärlighet varar längst, MEN en sanning rakt ut kan bli helt fel det också och det är väl då den vita lögnen kommer på plats.
Ja, jag håller med om att en brutal sanning kan bli helt fel. Men jag menar mer såna små oviktiga lögner. Lögner man skapar om sig själv.
"Jag åkte med i en bil som körde 240km/h." När den i själva verket körde i 180km/h.
"Jag fick en femma/mvg i hemkunskap!" När man i själva verket fick en trea/g.
"Åhhh, min kille var sååå gullig på Alla hjärtans dag!!! Jag fick en bukett med tjugo långskaftade röda rosor, och så bjöd han ut mig på trerätters på kvällen!" När han i själva verket svängde förbi McDonalds på hemvägen och såg en blombukett i tidningen och sa att han kanske borde ha köpt en blomma.
Såna saker. :D
Nu förstår jag vilken typ av lögner du menar... Jag var lite fundersam först. Själv kan jag ljuga om banala saker (eller undanhålla sanningen) för folk jag inte känner mig bekväm med bara för att jag inte vill att de ska veta en massa saker om mig. Dumt - jag vet.
Jag kan nog förstå hur du menar, Hanna. För ibland måste man komma med en osanning för att slippa avslöja saker om sig själv som man inte vill... Det tycker jag är helt okej! Folk får ge sjutton i att vara så himla nyfikna och fråga så närgågna frågor helt enkelt! :D