Sofia

Igår såg jag det fjärde sista Sex and the City-avsnittet. Det känns sorgligt på något sätt. Det kändes sorgligt första gången när jag såg sista avsnittet av serien. Det kommer att kännas sorgligt nu också. En av de bästa serier som gjorts, har ett slut som enligt mig kommer minst ett par säsonger för tidigt.

Idag fyller mamma 60 år och det firas med öppet hus hela dagen, och även imorgon. Jag och min syster ska åka dit ikväll efter jobbet, och räknar med att bli långt från ensamma.

Nu har jag lämnat iväg en förfrågan för att dra in stadsnät till vår bostadsrättsförening. Syrran, som är ordförande, tyckte att jag kunde göra det för att få ett prisförslag. Hoppas att det är relativt billigt, så att vi slår till! För stadsnätet är ju toppen!

När jag ändå pratar jobb, så kan jag berätta om att jag troligen kommer att vinna den där melodifestivalbiljetten. Nu har jag sålt ganska dåligt i ett par dagar, men jag leder med så pass mycket så att det inte ska vara någon fara för segern. Jämförelsen tog inte hänsyn till sjukdagar, och jag hade ett par såna, vilket visar sig positivt för utfallet. Det känns ju som en fusk-seger för mig eftersom att jag kunde dra nytta av sjukdagarna (orkar inte gå in på detaljer, men så är det i alla fall). Idag sa min chef till mig att jag låg i topp även utan detta ''fusk'', med sjukdagarna borträknade. Jag blev verkligen jätteglad för det beskedet, för då går jag på melodifestivalen med gott samvete och som en "värdig vinnare". Alla skulle få se uppföljningsfilen på veckomötet idag, vilket känns skönt så att ingen behöver tycka att ''jaja, hon vann ju för att hon var sjuk några dagar under jämförelseveckorna".

Det jag just skrev om är något som stör mig. Jag vill alltid att det ska bekräftas att jag inte har fuskat. Jag vill att det ska vara klart och tydligt att mina eventuella vinster är ärliga.
Vi hade en säljtävling i december också, där jag vann ett lunch-häfte. Då fick jag en kommentar i stil med ''Oj, vad DU måste ha sålt bra under de dagarna... ''. Känslan var att jag var misstrodd. Det är en känsla jag hatar. Tonläget var inte ''Wow, vad duktig du är.'' utan mer ''det var ju inte precis vanligt att du säljer så bra''. Men, jag skiter egentligen i vad den personen tycker. Det känns som avundsjuka. Jag vet vilka kollegor jag kan lita på, som gläds med mig när det går bra, och som jag gläds med när det går bra för dem!

Min största peppare här på jobbet är en liten mörkhårig solstråle som sitter några bord bort. Hon har tagit sig ur en (jobb)svacka, och det kan jag också göra! :) Du vet vem du är! ;)

I helgen åker A till Gräsö. Jag har några dejter inplanerade för att inte bli för ensam. En av dejterna är med tv'n och det alpina landslaget, samt landslaget i skidskytte. En annan dejt är med lägenheten som behöver ställas i ordning. Den tredje dejten är egentligen den tredje och fjärde, och en riktig dejt. Jag ska nämligen försöka träffa min bästigaste kompis Annica och hennes söta dotter! (Det är en femte dejt också, för i Annicas mage växer ett syskon till hennes söta dotter, som kommer att se världen om knappt två månader.)

Kraaaamar till alla jag tycker om!