Sofia

Jag har haft en fantastisk helg!

Helgen började i fredags. Veckan avslutades på sämsta tänkbara sätt. Ett jätte-strul-ärende som ingen ville hjälpa till med. Hade det varit för fem år sen, så visste jag vart jag skulle ringa för att få hjälp. Den hjälpen finns inte längre. För många nyanställda, som inte har den kunskap som de som jobbat i fyrtio år har. Jag fick till slut skicka ärendet i en funktionsbrevlåda, på inrådan av min chef. Jag hoppas att det löser sig! Jag ogillar att lämna iväg saker innan de är åtgärdade. Rent teoretiskt så visste jag vad problemet var, men tyvärr finns det ingenstans att vända sig för att få det åtgärdat.

Några minuter försenad så gav jag mig iväg mot bilen som fick ta mig till ICA Maxi. Innan jag kunde åka hem, så hade jag handlat vin, mat på ICA Maxi och sen så fick jag även åka till Konsum Seglet för att handla kött. Jag hade bestämt mig för oxfilé och hade ingen lust att betala de 329 kr per kilo som ICA Maxi tyckte att filén var värd.

På Seglet så hittade jag inte bara en fryst oxfilé på knappa kilot, utan också de frysta enkla lammkotletter som jag har letat efter sedan ICA Söder slutade med dem. Två påsar lammkotlett och en oxfilé, och det på en affär som för några år sedan inte fungerade som köttleverantör, inte för mig i alla fall. Blåvitt och kött hörde liksom inte ihop.

Strax efter att jag kommit hem, så kom syrran och systerson N bärandes på mina kartonger innehållandes min dubbla Malm-byrå. N lånade 200 kr av mig i mellandagarna, för att köpa en mobil (fattades 200 kr upp till 4000 kr). Han har inte riktigt orkat betala tillbaka dessa. Jag förstår honom, man vill inte gärna ta av sitt studiebidrag och "ge bort" av det. Ett tag så tänkte jag att han kunde få pengarna, men då skulle det bli orättvist mot hans två bröder. Så nu i fredags så frågade han om han skulle skruva ihop byrån för en hundring och det gick jag såklart med på. Jag hade två småbyrås som skulle skruvas ihop också, för att fungera som nattduksbord. Han gick med på att skruva ihop dem för nästa hundring. Den första byrån tog en hel evighet att skruva ihop, så förutom att vi blev kvitt pengamässigt, så fick han två cider av mig också.

Jag och syrran fortsatte att rensa upp i lägenheten. Men största delen av tiden gick åt till att läsa i min gamla dagbok. Oj, så vi skrattade. Vi skrattade så att tårarna sprutade! Det var verkligen skönt att få skratta så efter senaste tidens tråkigheter.

I lördags så jobbade jag på hockeyn. Jag skulle börja 14:00 för att hinna fixa lite hemma innan. Sen så hade jag sagt att jag måste gå tidigare (för att förbereda inför att Jessica skulle komma). OJ, vilka sura miner det blev på hockeyn! En sa "Jag tycker inte att det är skäl att gå tidigare för att laga mat." En annan tyckte att vi får väl lotta och se vem som skulle jobba vilket pass (som vi normalt gör, men det är aldrig problem om någon behöver gå tidigare). Jag fick också höra att jag borde ha ringt in en ersättare. INGEN verkade förstå att jag hade tackat ja till att jobba enbart på dessa premisser! Det handlar inte om att ringa in en ersättare. Det handlade om att INGEN annan kunde jobba, så att jag ställde upp, men med dessa förbehåll. Fy fanken! Tårarna brände innanför ögonlocken! En som jag räknar som min vän var den som snackade mest skit och påstod att ''alla där nere tycker att det är skitdåligt att du ska få gå''. Jag försökte förklara att det var ENBART på de premisserna jag jobbade, att alternativet var att de skulle ha gått en kort.

När jag satt mig i bilen så kom tårarna. Det är så jag fungerar! Orättvist behandling är det värsta jag vet! Jag STÄLLDE UPP, och för det fick jag skit.

Jag ringde upp J (hon som snackade värst) sen och sa att jag tyckte att det var jättejobbigt, och att jag inte förtjänade skitsnacket. Jag förklarade återigen att jag ställde upp för att ingen annan kunde. Då tyckte hon att jag borde ha sagt det direkt, jo, jag gjorde ju det... Sen bröts det för hennes batteri dog. Jag ringde upp och pratade in ett meddelande, men tro inte att hon tog sig tid att ringa upp mig sedan. Svindåligt!

Ett tag senare så var de värsta känslorna bortblåsta, och jag började med maten. Det blev potatisgratäng, oxfilé, rödvinssås och syrrans "fuskbearnaise". Till dessert blev det vit chokladmousse med hallonsås. Maten blev jättegod! Vi hade en oerhört trevlig kväll jag och Jessica, och efter att ha ätit och sett på melodifestivalen så gick vi över till syrran för att dela taxi ner till stan.

Jag och Jessica gick på Heartbreak och hade turen att få gå före den lååååånga kön! När vi sedan kom till baren så satt det en kille där som jag känner, och han gav mig sin stol så att jag skulle komma fram och beställa. Vi behövde alltså varken vänta i kön eller i baren! Kunde det bli bättre!

Vi dansade och dansade och dansade. Ända till mina fötter skrek av smärta! Vi väntade på Cara Mia, som DJ'n sa skulle komma ''snart''. Jorå, efter ca en och en halv timme så kom den - äntligen!

Sen gick vi och hämtade ett varsitt glas vatten, tog en sväng nere och sen hämtade vi ut jackorna. Mina fötter kunde knappt bära mig hem!

Igår så tog vi det lugnt på förmiddagen. Syrran var hit en sväng innan det var dags för Jessica att åka hem. Efter att jag hade följt med Jessica till bilen, så gick jag förbi hemma hos syrran.

Där fick jag se mina stövlar ligga i hallen och jag började fundera vad dem gjorde där! Jag hade ju inte gått till syrran kvällen innan, utan hade ju gått direkt hem i de stövlarna! Hon tittade också på dem och sa ''vad konstiga de ser ut, de har ju blivit helt rynkiga''. Jaa, sa jag, ''men är det dina stövlar då? Jag har ju precis såna där"''. Då började vi sakta förstå hur det hängde ihop! Jag hade tagit syrrans stövlar dagen innan och då var bara mina kvar till henne. Hon var rätt full, så hon hade satt på sig dem och tänkte bara ''vad låga de har blivit'' (hennes stövelskaft är bra mkt längre än de på mina stövlar). Jag var verkligen inte full, då vi bara delat på en flaska vin (som det blev ca ett glas kvar i) och två ganska svaga groggar och detta på ca fyra timmar. Men, däremot så är jag ganska disträ för tillfället.

Så, inte konstigt att jag hade så ont i fötterna!

Kram, Sofia