Kan ett kvällsdopp bara vara ett kvällsdopp?
Den tryckande värmen gjorde att fikat efter jobbet byttes ut mot ett kvällsdopp. Det känns normalt att träffas och säga hejdå till någon som ska åka bort i en månad. Det känns lika normalt att drunka i ett par välbekanta bruna ögon. Tydligen kändes det lika bekant för honom att drunkna i ett par, för honom, välbekanta grönaktiga ögon.
Tillbaks på ruta ett. Det känns faktiskt precis som vanligt. Det känns bra. Det pirrar i magen. Något är förändrat. Värmen finns där. Omtänksamheten. Kanske försvinner den lika fort som den kom. Det återstår att se.
Jag ska inte läsa in för mycket i det här. Jag ska ta dagen som den kommer. En månad är en månad, sen är det tre månader. Om kanske fem månader vill jag veta säkert. Då vill jag inte längre ta dagen som den kommer. Till dess ska jag leva i nuet. Ta varje dag för vad den är. Inte stänga av mina sinnen utan vara öppen för nya spänningar.
Det blir bra. Det kommer att bli bra. Gud vet. Vet jag?
Dagen på jobbet segar sig fram. Vill inte vara här. Vill göra något annat. Jag känner att jag inte ens orkar vara positiv. Jag gillar mig själv bättre när jag är positiv.
Tio minuter kvar, sen får jag äntligen gå hem. 24 timmar kvar, sen måste jag säga hejdå till mitt livs kärlek. Varför? Varför? Men, det känns ändå bra. Det känns på något sätt tryggare nu. Det känns inte som att jag behöver oroa mig för att han går vidare. Tänk om han ändå gör det? Då kommer jag ju att bli jätteledsen. Det hade jag ju blivit ändå. Även om det inte blev som det blev igår.
Mitt livs kärlek. Ja, det är faktiskt så som det känns. Vi kan ju inte göra slut. Vi har ju provat det förut och det har ju aldrig lyckats. Så varför kämpa emot. Varför inte bara låta det vara som det är. Fokusera på framtiden. Jobba tillsammans och försöka öka förståelsen mellan oss? Jag ska prata med honom om det, mitt livs kärlek.
Jag vet vad de flesta tycker. De flesta tycker att jag ska gå vidare. Att jag ska träffa någon annan. Men, kan man säga till någon att ge upp sitt livs kärlek? Nej, man kan nog inte det. Det måste vara mitt eget val. Jag var på god väg. Jag kände att nu, nu så ska jag gå vidare. Den här gången är det på riktigt. Det är verkligen slut. Men, så ser jag in i de där bruna brunnarna, och han ser in i mina grönaktiga. Ja, då går det inte att stå emot. Kärleken övervinner allt. Allt.
Tillbaks på ruta ett. Det känns faktiskt precis som vanligt. Det känns bra. Det pirrar i magen. Något är förändrat. Värmen finns där. Omtänksamheten. Kanske försvinner den lika fort som den kom. Det återstår att se.
Jag ska inte läsa in för mycket i det här. Jag ska ta dagen som den kommer. En månad är en månad, sen är det tre månader. Om kanske fem månader vill jag veta säkert. Då vill jag inte längre ta dagen som den kommer. Till dess ska jag leva i nuet. Ta varje dag för vad den är. Inte stänga av mina sinnen utan vara öppen för nya spänningar.
Det blir bra. Det kommer att bli bra. Gud vet. Vet jag?
Dagen på jobbet segar sig fram. Vill inte vara här. Vill göra något annat. Jag känner att jag inte ens orkar vara positiv. Jag gillar mig själv bättre när jag är positiv.
Tio minuter kvar, sen får jag äntligen gå hem. 24 timmar kvar, sen måste jag säga hejdå till mitt livs kärlek. Varför? Varför? Men, det känns ändå bra. Det känns på något sätt tryggare nu. Det känns inte som att jag behöver oroa mig för att han går vidare. Tänk om han ändå gör det? Då kommer jag ju att bli jätteledsen. Det hade jag ju blivit ändå. Även om det inte blev som det blev igår.
Mitt livs kärlek. Ja, det är faktiskt så som det känns. Vi kan ju inte göra slut. Vi har ju provat det förut och det har ju aldrig lyckats. Så varför kämpa emot. Varför inte bara låta det vara som det är. Fokusera på framtiden. Jobba tillsammans och försöka öka förståelsen mellan oss? Jag ska prata med honom om det, mitt livs kärlek.
Jag vet vad de flesta tycker. De flesta tycker att jag ska gå vidare. Att jag ska träffa någon annan. Men, kan man säga till någon att ge upp sitt livs kärlek? Nej, man kan nog inte det. Det måste vara mitt eget val. Jag var på god väg. Jag kände att nu, nu så ska jag gå vidare. Den här gången är det på riktigt. Det är verkligen slut. Men, så ser jag in i de där bruna brunnarna, och han ser in i mina grönaktiga. Ja, då går det inte att stå emot. Kärleken övervinner allt. Allt.
Kommentarer
Postat av: Carro
Usch du har timme kvar.. Skönt att jag påminner dig..
Tiden måste ha gått jätte sakta för jag tycker att det var länge sedan jag gick :)
Postat av: AnnaSv
*snyft*
Min "favvo-romantiska-film" hade kanske inte ett olyckligt slut, trots allt. *s*
Kram,
Anna
Trackback