Sofia

Det blev inget nytt jobb. Usch, så besviken jag blev. Att få höra av två personer att jag låg väääääldigt nära räcker liksom inte. Det känns väl bra att veta att man inte var otänkbar, men jag blev heller inte utvald.

Jag har inget att säga om de fyra som fick jobben. Två har mobil kompetens, inget jag kan konkurrera med. En har ett förflutet som företagssäljare, butikschef och är en "säljmaskin, inget jag kan konkurrera med. En har en djup och bred bredbandskompetens och fungerar i praktiken som användarstöd hos oss, inte heller något jag kan konkurrera med. Så, det är liksom inte så att jag tänker ''Hmm, varför fick HON jobbet och inte jag.'' Jag räckte helt enkelt inte till. Hade det varit en plats till så kanske det var jag som hade fått den, eller inte. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blev väldigt, väldigt besviken. Sju år med samma tjänst (mer eller mindre) räcker. Jag var redo att gå vidare. Nu är jag kvar på samma plats och det känns tungt. Arbetslusten är totalt borta. Jag hoppas att den dyker upp igen under dagen.

Klockan tickar, men jag har ingen lust att kliva upp ur sängen. Jag måste, för att komma i tid till jobbet. Men helst av allt så vill jag bara lägga mig ner igen och somna om.